Det gäller bara inte mig...

En sak jag tycker väldigt illa om, är när en ekonom, en politiker eller någon annan, samtidigt ger motstridande budskap. Nationalekonomins fader, Adam Smith, beskrev redan för 200 år sedan hur företagare, när de träffades i grupp, alla bedyrade att frihandel alltid var bäst och borde införas omgående.
Dock var de samtidigt överens om att, trots att frihandeln var överlägsen, så fanns det undantag och det råkade vara det område och i den näring, där de själva var företagare. I just den branschen krävdes i stället skydd mot konkurrens.
I dag gäller inte ohederligheten så ofta den egna verksamheten. Ett undantag är att ekonomiprofessorer ofta hävdar att arbetsmarknaden ska vara otrygg och att människor nästan enbart styrs av de ekonomiska belöningar man får. Dessa regler gäller dock inte professorer, utan de ska ha livstidsjobb – i usa kallas det för »tenure«. Ingen ekonomiprofessor hävdar heller att det är lönen, som främst påverkat deras yrkesval eller styr deras egna arbetsinsatser.

De senaste åren har det varit otaliga seminarier i Sverige, där halva tiden har ägnats åt frågan hur vi ska fixa jobb till alla arbetssökande, eftersom undersysselsättningen kommer att vara stor i framtiden. På den andra halvan av tiden har samma debattörer med lika stort allvar hävdat att problemet är att vi snart kommer att ha brist på arbetskraft, när efterkrigstidens stora barnkullar pensioneras.
Två intressanta problem, naturligtvis, och ofta framför de deltagande politikerna och ekonomerna eleganta analyser och lösningar på båda frågorna.
Men stopp och belägg! Vi kan ju inte rimligen samtidigt ha både för lite och för mycket arbetskraft! Och lösningarna. Man kan ju inte långsiktigt subventionera fram en jättelik låglönesektor, för att det finns för mycket arbetskraft i Sverige. Samtidigt som man försöker öka arbetsstyrkan genom att förmå äldre att gå kvar i arbetslivet, och/eller i stor skala slåss om den globalt rörliga arbetskraften.
Sant är att andelen äldre kommer att öka och därmed kommer vårdbehoven att öka. En större andel av vår arbetskraft kommer, i likhet med i andra länder, att arbeta i vårdsektorn. Vårt problem kommer inte att vara överskott på arbetskraft, som vi ska hitta jobb åt. Avgörande blir i stället att finna system som gör att de aktiva åldrarna blir villiga att avsätta resurser till vårdsektorn. Det vill säga i praktiken förmå de aktiva att hålla igen på utlandssemestrar och annat av livets goda.

Vi måste utbilda och återutbilda  arbetskraften och den potentiella arbetskraften från förskolan till pensionsåldern. Lågproduktiva och oattraktiva jobb ska inte räddas genom subventioner eller genom att företagen får importera arbetskraft. I stället ska produktivitet, arbetsinnehåll, arbetsmiljö och annat förbättras, så att jobben blir attraktiva.
Vi kommer också, liksom tidigare, att ha obalanser mellan utbud och efterfrågan på massor av olika delarbetsmarknader. Lösningen kan inte bli att subventionera fram efterfrågan på framtidsjobb – de kommer ändå. Vår och eu:s i särklass dyraste sektor är jordbruk och fiske, där jobben i många fall kostar miljoner att bevara. 

I stället måste vi vara  så effektiva som möjligt i all produktion, oavsett samhällssektor: i industrin, byggandet, jordbruket, finanssektorn, offentlig verksamhet. Typiskt är att vi inte kan se alla möjligheterna, men redan idag finns tekniska möjligheter att kraftigt minska till exempel arbetskraften i snabbmatssektorn, symbolen för arbetsintensiv verksamhet.
Bankomaterna är ett exempel på en lysande uppfinning, som tog bort rutinjobb, men gav konsumenterna dygnet-runt service. Finanssektorns anställda kunde i stället arbeta med mer kvalificerade arbetsuppgifter. En liknande utveckling kan säkert också ske i många andra arbetsintensiva verksamheter.